Användingsfallet, på engelska Use Case, är en central del i den funktionella kravställningen. Begreppet härstammar från sent 80-tal när Ivar Jacobson introducerade objektorienterad programmering och metoden som senare kom att kallas Rational Unified Process (RUP).
Alistar Cockburn vidareutvecklade konceptet och publicerade 1997 artikeln "Structuring Use Cases with Goals".
Översatt till verksamhetsmodellering kan man se användningsfallet som en kombination av aktiviteter som utförs med stöd av funktioner i ett IT-system. Målet i det här fallet kan ses som processteget vilket har till syfte att producera värde.
Användningsfallet är således ett implementeringsobjekt som grupperar aktiviteter och applikationsuppgifter. Detta stämmer bra in på de agila ramverkens objekt "feature", som är en gruppering av stories.
Denna definition återfinns även i den agila litteraturen med utgångspunkt från Scrum. Läs mer i "Scrum och Prime Arch".
I Prime Arch är det Feature som kapslar omfattningen av det traditionella användningsfallet.
Bägge koncepten har således sin plats för att beskriva krav på hur en applikation ska bete sig.
Vilken av dessa som kommer först beror på i vilken ände man börjar sitt kravarbete. Om man kommer från en planering som tar sin utgångspunkt i process eller förmåga är användningsfallet att föredra. Om man istället utgår från användarna och vad de behöver för att uppnå sina mål så är användarberättelsen given.
De bägge koncepten möts i det funktionella kravet. Oavsett vilken väg som tas blir resultatet i form av de funktionella kraven detsamma.
Detta kan åskådliggöras i nedanstående mappning. Funktionsförmågan grupperar funktionella krav för att ge kraven som identifierats via användarberättelser (stories) ett funktionellt sammanhang. Förmågani sin tur inriktar användningsfallet (feature).
